Skrivet av Leif Nilsson

Efter tio föreläsningar på två dagar är det nu en vecka senare dags att sammanfatta intrycken av det som togs upp på SETT-mässan i Kista. Det som finns kvar direkt i minnet är övergripande intryck och en del detaljer. På de föreläsningar jag bevistade presenterades inga färdiga manualer med uppmaningen ”gör så här så blir din skola bättre”. Det förekom i något fall lite App-excercis, men huvuddragen från föreläsarna var snarare att ”det är inte så intressant vilka appar du använder utan snarare vad du använder dem till…”

Det som gav mig starkast intryck var en föreläsning på välklingande finlandssvenska av forskaren Linda Mannila om hur man i Finland sjösätter programmering som en del av läroplanen från hösten 2016. Det gäller rakt igenom skolsystemet från åk1 till sista året på gymnasiet. Det handlar inte om att alla skall bli programmerare utan om att alla skall få möjligheten att förstå en digital omvärld. I grunden en fråga om demokrati eftersom snart sagt allt vi har omkring oss påverkas av digital utveckling och hantering.

Eleverna får träna på problemlösning som processer i samarbete med andra. Analysera problem – utvärdera olika lösningar – designa en lösning – testa lösningen – analysera lösningen – förbättra. Man beskriver detta, Datalogiskt tänkande som en fjärde grundkompetens tillsammans med Räkna, Läsa, Skriva.  Utgångspunkten är att eleverna skall förstå att tekniska lösningar beror på människor.

Man har redan börjat med detta i England och Estland. De flesta länderna i Europa ligger i startgroparna på nationell nivå, medan man i Sverige har några enskilda försök men ingen övergripande idé.

Efteråt slog det mig att den digitala hanteringen är ungefär som under tidig medeltid. Då fanns skrivkonsten samlad hos några munkar i kloster och hos några mer välsituerade köpmän, medan merparten av befolkningen inte ens fick se de dyrbart illuminerade handskrifter som fanns.  Folk fick lita på och ledas av de som hade tillgång till det skrivna ordet. Nu är programmeringskonsten samlad i några kluster, typ Silicon Valley och hos några storföretag samtidigt som vi alla är beroende av vad de kommer fram till och hur de programmerar vår verklighet. Jag tror att det är en demokratifråga att ge alla möjlighet att förstå vad vi påverkas av även om om bara några få blir programmerare.

Multimodalt var det genomgående inneordet bland föreläsarna. Dvs att vi genom införande av datorer i undervisningen kan ge möjligheter till kommunikation, undersökning och redovisning i ord, bild, film, animeringar, ljud etc och detta dessutom i ett tidsflöde. Per-Olof Erixon, Sten Arevik och flera andra forskare tog upp detta utifrån olika utgångspunkter.
Papper, penna och bok är den historiskt grundläggande förutsättningen för all aktivitet och organisation i skolan. Ny teknologi och multimodala möjligheter skapar oordning i ett stabilt system. Kunskapsmonopolet utmanas med den nya tekniken.  Det räcker inte med att införa datorer, det krävs också nya sätt att hantera undervisning och examinering. Om en redovisning t.ex. innehåller filmer eller bilder, hur skall detta bedömas?

Erixon visade också bl.a. hur elever rent fysiskt/tankemässigt hanterar en skriftlig redovisning med papper/penna respektive dator. Med penna är skrivmönstret :

—————————————-            paus                     ———-       paus  ———————————

skriva                                       ———————————redigera  ————   skriva

                                                                                       (sudda)

Med dator är mönstret:
——-       ———       ———        ——-          ———

        ——          ——           ——-        ———         ———-

Hur påverkar det skolans arbete om det finns nya förhållningssätt mellan tanke och handling? När innehållet går från fakta till förmåga och kunskapshorisonten flyttas? Detta i kombination med det multimodala ger frågor som Vad ska det undervisas om? Hur skall undervisning gå till? Erixon menar att förändringen i skolan är så omfattande och djupgående att den som inte vill ompröva sin verksamhet inte kommer att kunna fungera som lärare i den förändring som inletts.

Efteråt slog det mig att det nu är ungefär som när Gutenberg & co fått igång tryckerier, allt går väldigt fort i en ny riktning, för skolans del ett paradigmskifte. På mässan fanns många utställare som ville sälja in programvaror, tekniska innovationer och annat som man menade är lösningen på det som skolan står inför. Jag tror att lösningen finns hos oss själva. När vi vet vad vi vill kan vi också hitta adekvata program och appar som kan hjälpa oss att komma vidare.

Det tredje som jag vill återge är att många pratade om kommunikationen i skolan, i klassrum och mellan lärare och elever. För att nå fram till eleverna kanske lärarna också måste förstå den verklighet som ungdomarna lever i. Hantering av sociala medier, spel, nya sorters fritidsintressen, förhållningssätt mellan ungdomar, språkbruk etc etc skiljer sig förmodligen en hel del från en medelålders välutbildad lärares vardag. Hur kan det vara att en social sajt är mer intressant än lärarens genomgång av ett skolämne? Vilken betydelse har det att allt finns tillgängligt hela tiden, ett knapptryck bort?
Vi har här en generation som inte sett en värld utan Internet till exempel. Det har väl i alla tider funnits skillnader i tänkesätt mellan ungdomar och äldre, men i takt med den digitala omvälvningen som pågår har skillnaderna ökat.

Ett sätt att förbättra kommunikationen i skolan kan ju vara att fråga, prata med, lyssna till elever om och kring sådant som inte har direkt med skolarbetet att göra, men som kanske påverkar vad som sker i undervisningssituationen.

Skrivet av Mariette Andersson

Efter två dagar på SETT (Scandinavian Educational Technology Transformation) åker jag återigen hem från en skolutvecklingskonferens med en känsla av stolthet. Vi är med och arbetar med det som lyfts fram som viktigt när man vill utveckla en skola.

Vi ligger inte längst fram, men vi är absolut med.

Jenny Nyströmsskolans utvecklingsarbete bygger på det kollegiala lärandet och det är den väg som alla jag lyssnat på säger är den mest effektiva vägen att arbeta på för att utveckla arbetet i klassrummet. Det andra är allas samstämmighet i hur viktig läraren och lärarens arbete för att skapa relationer i klassrummet är. Inget av detta är nytt men båda sakerna är svåra. Jag kommer nedan att skriva om några axplock av det jag har lyssnat på under mina två dagar på SETT-mässan.

Vi började med att lyssna på Gustav Fridolin som pratade om det kollegiala lärandet  och att det är viktigt att diskutera pedagogik med kollegor inom sitt ämne och med lärare i andra ämnen. Beviset för att staten tror mycket på detta är att man har lagt upp exempelvis matematiklyft, läslyft med mera på detta sätt. Han poängterade också hur viktigt det är att man på skolorna arbetar med att skapa en miljö där man vågar pröva och diskutera vad som händer i klassrummen för att på det sättet kunna utvecklas.

Vi lyssnade också på Hans-Åke Scherp som pratade om hur viktig lärares utveckling är för skolans utveckling. Han betonade vikten av variation; variation i vilka man umgås med, vilka man lär tillsammans med, hur man får möjlighet att lära och hur man lär andra. Ett talande citat från föreläsningen är att “Det går inte att lära sig om färger om allt är grönt”.

Scherp betonade att skolutveckling bör utgå från “en framtidsinriktad vision som beskriver vad man i första hand ser som särskilt viktigt att utveckla hos skolans elever” och att det är utifrån det man tar alla beslut, vilken fortbildning behövs, vilka lektionsplaneringar man behöver göra, vilka möten behövs osv.

Jag har också lyssnat på tre olika skolor (Fridaskolan, Kyrkenorumskolan och Sjöstadsskolan) som berättade om sina tankar runt skolutveckling och systematiskt kvalitetsarbete. Alla tre använde olika former av kollegialt lärande, alla betonade vikten av att vi pratar och diskuterar med varandra, att vi ser varandras praktik, dvs vågar gå in i klassrum hos varandra och diskutera det vi ser, lyfta det som är bra men också de delar där jag som kommer utifrån kan fundera över om det skulle gå att förbättra. Alla är också eniga om att det finns ingen universallösning, gör så här det fungerar alltid, utan man måste skapa sin egna modell utifrån den kultur man har på sin egna skola. Däremot kan man alltid få idéer och tankar från alla, samma sak gäller när man tittar på varandras lektioner, det går inte att kopiera en bra lektion rakt av utan man måste göra det upplägg man ser och som verkar fungera till sin egen, utifrån sin egna erfarenhet och elevgrupp.

Avslutningsvis så tänker jag att den utmaning vi har framför oss på Jenny Nyströmsskolan är att fortsätta med det vi påbörjat men att göra det lite bättre. Med vi menar jag oss i skolledningen, jag menar alla pedagoger som i olika sammanhang arbetar med eleverna, men också alla andra på Jenny Nyströmsskolan till exempel SYV, skolsköterskor, kuratorer, vaktmästare, bibliotekarier, IKT-pedagoger, assistenter osv. Vi är alla viktiga för att Jenny Nyströmsskolan ska bli en av de skolor som lyfts fram som föredöme när man pratar om hur skolor kan arbeta för att få alla elever att utvecklas så långt som möjligt.