I slutet av januari åkte 24 representanter från Kalmarsunds gymnasieförbund till London för att delta i LIN Educations evenemang The Network Experience och besöka BETT2015. I detta blogginlägg har vi samlat ihop hela delegationens samlade rapporter, tankar och reflektioner kopplade till denna resa.
Lärarna Jenny, Jenny, Ulrika och Anna sitter i ett vårlikt England och har ett rundabordssamtal om sina intryck under BETT 2015 och berättar om vad de tar med sig hem.
Vi är nu mitt i ett paradigmskifte när vi digitaliserar skolan och undervisningen. Joel Barker som är en av världens främsta experter på paradigmskiften säger i sina utbildningsfilmer att det är när vi är mitt i utvecklandet av ett paradigm som de nya paradigmen börjar att uppträda. Det är då vi måste vara uppmärksamma på nya mönster och sätt att lösa de problem vi ställs inför i samhället. Vi får inte glömma att se vad som händer vid sidan om det vi just nu är upptagna med att arbeta med. Jag är övertygad om att lärande för hållbar utveckling är ett av de nya paradigm som kommer att vara det vi kommer arbeta med lika intensivt om 3-5 år.
Vad fanns det om lärande för hållbar utveckling på BETT mässan? Jag gick runt i fyra timmar och hittade nästan ingenting! Fanns det med i de aktiviteter som LinEducation anordnade? Inte tydligt men efter ett föredrag av Gustaf Josefsson som handlade om utmaningar för skolan i det framtida samhället samlades spontant en grupp på nästan 100 personer som ville diskutera detta. Där kom några av de stora viktiga frågorna upp:
Varför har vi skolor i samhället?
Hur kan vi förbereda eleverna till en värld vi inte vet hur den kommer att se ut?
Hur får vi in FN:s arbete för en hållbar utveckling i skolan?
Ska vi hitta erfarenhet och kunskap om dessa frågor får rikta vår uppmärksamhet mot UNESCO, WWF och Naturskyddsföreningens modellskolor, den Globala Skolan och SWEDESD arbete.
Under onsdagseftermiddagen formades ett femtontal olika diskussionsgrupper under ledning av Karl Alfredsson som vi ser på bilden. En av de största grupperna blev den om skolan i framtiden
Efter två tidigare besök på BETT-mässan valde jag att i år inte besöka mässan, så min “BETT-resa” fick mer av annat innehåll genom LIN Educations olika spårval. Första dagen med gemensamma aktiviteter kretsade kring korta föreläsningar i TED-talks anda, spontana “teach meets” och nätverkande med hjälp av en “app” särskilt framtagen för detta. Huruvida nätverkandet mellan oss deltagare hjälptes eller stjälptes av denna app kan diskuteras. Personligen tycker jag att tanken med appen var god, men utfallet blev kanske inte riktigt som det var tänkt.
De korta föreläsningarna stod Gustaf Josefsson, Bonnie Stewart, Ewan McIntosh, Dave Cormier, Farid Nolen och gymnasieeleven Ilma för. De bjöd på massa klokheter kring sociala nätverk, vikten av att få misslyckas, att vi aldrig har vetat så lite om framtiden som vi vet nu och en form av lärande som liknades med ogräs som är uthålligt, kan växa fritt, oberäkneligt och åt vilket håll som helst.
Därefter deltog jag i ett “teach meet” lett av Gustaf Josefsson som kretsade kring framtidens skola. Många intressanta förslag, åsikter, visioner och farhågor bollades runt och vi gled in på både politik och filosofi när frågan om vad skolans syfte och primära funktion egentligen är. Om jag försöker sammanfatta så handlade det till sist om att vi behöver utforma skolan utifrån eleven mycket mer än idag och att hela skolsystemet behöver uppdateras/hackas för att passa dagens samhälle.
Mitt första spårval kallades “Att leda utan att chefa”. Här dök den största och bästa överraskningen upp, nämligen ett besök på Bohunt School. Denna icke privata skola med 1600 elever i åldrarna 11-16 år har gjort en otrolig resa och är nu en mönsterskola som har bland de bästa resultaten i hela Storbritannien.
Några av skolans största framgångsfaktorer enligt mig var ett helhetstänk och en vision/motto för skolan som genomsyrade allt, all personal, alla elever, den fysiska lärmiljön samt lektionerna. Detta helhetstänk sammanfattade skolan med tre ord; Enjoy, Respect, Achieve. Dessa ord är det första man möts av på skolbyggnadens vägg utanför huvudentrén. Bakom dessa ord finns bl.a. ett visionärt ledarskap samt tydliga och handlingskraftiga strategier för elever som behöver extra stöd. Bland klassrummen fanns både många som var anpassade till och andades ett specifikt ämne, men även några s.k. “dynamic learning environments” som var otroligt flexibla klassrum där möbleringen görs om unikt för varje lektion. Eleverna fick stort förtroende och elevernas delaktighet anser jag också vara en av framgångsfaktorerna. Delaktigheten fick vi två bra exempel på när vi gjorde en elevledd laboration i kemi och fick guidade turer runt om på skolan av artiga och duktiga elever.
På eftermiddagen efter skolbesöket drillades vi av Ewan McIntosh i idéutveckling och i konsten att bygga ett s.k. “war room”. Tidspress, post-it-lappar och mängder av strategier/metoder att ha i beaktande gjorde att det till slut snurrade i huvudet. Men efter att ha fått smälta upplevelserna lite tar jag med mig massor av bra tips, idéer och metoder för kommande arbete med idéutveckling, planering och skolutveckling.
Mitt andra spårval kallades “Spel och lärande” och leddes av Carl Heath. Spel ligger mig varmt om hjärtat och alla möjligheter som finns att använda spel i lärande tycker jag är väldigt spännande. Något som jag uppskattade var att Carl inte fokuserade på dataspel trots teknikfokuset som genomsyrar BETT-arrangemanget. Vi pratade även om kortspel, brädspel, rollspel, lajv, mobilspel, spelifiering, vad som definierar spel och deras relation till lärande m.m.
Vi fick testa ett par olika spel; Parable of the polygons – ett spel som gestaltar och väcker diskussion kring ämnet segregation/integration med hjälp av kvadrater och trianglar. Låter det märkligt, testa själv. Socratic Smackdown – Ett spel utformat för att öva diskussion och argumentation i grupp. Papper, penna, reglerna samt en text att diskutera är det enda som behövs. Klockrent spel att använda i språkkurser, samhälle, religion, historia m.m.
Till sist fick vi prova att programmera lite med det fenomenala verktyget Scratch, som tillsammans med prylar som Makey makey öppnar en oändlig kreativ värld för att trigga igång elevers (och lärares) intresse och experimentlusta.
Denna resan blev ett stor skafferi som jag kommer kunna plocka godbitar ur under en lång tid framöver, men först behövs nog lite mer tid för att smälta alla intryck.
Jag älskar spel av alla dess sorter. Min uppväxt bedrevs till stora delar böjd över ett brädspel och jag när VIC64 kom ut på marknaden så fattade jag snabbt joysticken och har väl aldrig egentligen släppt den sedan dess (trots en del tappra försök till avgiftning). Min nu 10-åriga son är likadan oavsett vilket spel vi spelar. Han fattar tärningarna, ögonen tindrar och hans energi skulle kunna driva en mindre stad.
Samma sak finns hos våra elever. De spelar spel hela tiden och när det sker på lektionerna, vilket det gör ibland, så blir vi pedagoger sura för att de inte gör det de ska. Spel i klassrummet klassas därför som ett ordningsproblem och spel, nästan alltid digitala, blir då i sammanhanget något av ondo. Detta leder till att vi i skolan måste fråga oss om hur vi ska kunna ta tag i den kraft, energi och lust som spelandet föder. Ska vi ignorera spelen i klassrummet, se det som något negativt eller ska vi helt enkelt omfamna konceptet och försöka applicera det i undervisningen?
I fredags, 23/1-15, levererade Carl Heath, som till vardags jobbar på interaktiva institutet, ett intressant pass där spel och dess möjligheter i klassrummet avhandlades. Teori blandades med praktik och vi gavs flera exempel där spel , eller dess funktioner, passar i undervisningen.
Bland annat fick vi spela “Parable of the polygons”. Ett enkelt spel som går ut på att göra ledsna trianglar och kvadrater och som först känns både naivt men enkelspårigt. Men när man upptäcker att det egentligen handlar om det just nu så politiskt heta ämnet integration så får det vikt och mening.
Vi provade även på att programmera ett spel med hjälp av Schratch. Ett webb-baserat program som är fritt fram att använda och vars enkelhet snabbt ger grunderna, och inblicken, i hur spel byggs upp.
Det stora behållningen för mig var Socratic Smackdown. Ett spel om att lära sig argumentera. Poäng fås till exempel för hur bra du diskuterar, vilka argument du använder, om du har belägg för din åsikt och om du gör det på ett respektfullt sätt. Inga verktyg behövs mer än att du plockar ner poängplan och lite regler från nätet och sen är det bara att köra. Jag tyckte det var extremt roligt och spännande.
Den här dagen gjorde att jag nu är helt övertygad om att skolan ska bli bättre spelifiera sin undervisning. Om det görs rätt så kan det definitivt öka lusten att lära hos våra elever.
Bettmässan började med en inspirationsdag med flera olika föreläsare som alla belyste skolan och dess funktion igår, idag samt vilka utmaningar som skolan förväntas möta i framtiden. En av dessa föreläsare var Dave Cornimer som pratade om att eleverna i dagens skola fortfarande mer eller mindre upprepar inlärd kunskap som mäts för att sedan användas till betygssättning.
Det Dave istället vill att eleverna i dag och i framtiden ska vara är mer självständiga och kreativa människor som kan ta till sig ny kunskap som de omvandlar och provar sig fram och inte är rädda för att misslyckas utan istället lära sig av sina misstag. Skolan måste avdramatisera misslyckanden (failure) så att eleverna vågar vara kreativa och pröva sig fram. Mycket intressant och tänkvärt.
Första dagen ska snart till att börja. Den visar sig bjuda på ett potpurri av korta kärnfulla föredrag som framförallt belyser vår tid och de utmaningar vi lärare står inför. Lärdomar om detta
Historiskt perspektiv: Grekernas största filosof – Sokrates – ville enbart förmedla kunskap muntligt. Därefter gällde (enbart) böcker. Nu pratar vi enbart nätverkande – hur märks det i vår lärmiljö?
Internet växer ständigt likt en kosmisk galax där vi som individer med våra elektroniska avtryck utgör mer eller mindre starka stjärnor.
Eftersom utvecklingen följer Moores lag har gapet aldrig förut varit större mellan vad vi vet och vad som kommer gälla i framtiden.
1800-talets skola lärde ut vad en industriarbetare behövde veta. Vad ska 2000-talets skola lära ut?
Hur mäter och följaktligen betygsätter vi de kunskaper som eleverna behöver i framtiden?
Skrivet av Kenneth Johansson Intressantast hittills var ett seminarie i experimentform på eftermiddagen i ett nätverksexperiment där vi alla var inlagda i et t”datingprogram” som tog fram en ”passande” diskussionspartner. (vi kunde ju förstås välja ”datingpartner” om man ville i programmet) Diskussionen skulle varar ca 45 min men pga nätverksproblem blev samtalet för min del ca 10 min.
Vi var ca 50 personer som inte nätverket hittade så det blev uppdelning efter födelsemånad -för mig som ”tror” på astrologi blev det bra och slutade med ett trevligt samtal med en ”likasinnad”. Men för att komma till det som var intressantast så var det ett spontanseminarie om skolans framtid med en 30 årig föreläsare i entreprenörskap som samtalsledare där vi själva valt grupp från 15 olika diskussiongrupper.
Här kom upp frågor som:
-Vem är skolan till för? Eleverna eller samhället? Förberedelse för framtiden eller förvaring?
-Om 20 år har hälften av dagens arbeten försvunnit. Vad ska människor göra då?
-Ska vi förbereda eleverna för det? Meningen med livet,socialisation,tillhörighet?
-Hur ska samhället se till att alla människor får någon typ av försörjning även om man inte jobbar. Borde man beskatta produktion istället för lönearbete?
-Kunskaperna finns inte längre i skolan! Vi bör jobba för att lära eleverna få fram de kunskaper de behöver vid respektive behov och tidpunkt.
Detta var några av många fler intressanta frågor och synpunkter kring detta område i gruppen på ca 50 personer.
Speciellt intressant var det att en ung entreprenör såg farhågor i den framtid vi går tillmötes och ville förändra det som annars kan sluta med kaos om man inte gör något åt det. Man är mest van vid att de äldre säger att det ”blir bara sämre och sämre” och de får då epitetet ”bakåtsträvare” hos många.
Utveckling är viktigt och nödvändig men frågan ”Vem utvecklingens förändringar är till för” är också nödvändig.
Att göra besök på en skola kanske inte låter så glamoröst. Det är ju den enda miljö som vi kan riktigt väl, vi som har varit i skola nästan hela livet. Ändå har det varit mycket spännande att besöka Clevedon School. Kanske inte främst för att deras arbete med IKT var exceptionellt, eller att deras lokaler var annorlunda. Mera för att det kändes som att det på ett tydligt sätt fanns en vi-känsla, en stolthet över skolan bland både elever och personal. Man hade en gemensam vision som beskrevs i glasmontrar och anslagstavlor.
”We have a reputation for our student-focused and slearly targeted learning initiatives. We encourage robust, independent thinking and faciliate students to understand how they think and learn best” .
Tänk om vi skulle skriva det på väggen på vår skola!
Jag tänker också att det skulle vara intressant att besöka andra skolor även i Sverige, tillsammans med sitt arbetslag. En skola där man jobbar med någon särskild metod i annorlunda miljö. Jag tror rentav att vi kunde erbjuda andra skolor att komma till oss – vi gör också himla bra saker! Säkert skulle det vara bra för oss att få berätta det och känna stolthet.
Grönt innebär den högsta graden av inlärningsteknik. Kreativt, engagerat, medvetet.
Med pulserande musik i öronen och nedräkning i sekunder på den vita duken är det lätt att känna eufori under LinTalks. Föreläsare efter föreläsare avlöser varandra och allt de säger går rakt in i mitt hjärta. Allt är en påminnelse om varför jag en gång valde det här yrket. För de oändliga möjligheternas skull. För chansen, om än bara en liten sådan, att påverka framtiden.
Frågorna de ställer är fler än svaren, och det är dem jag bär med tillbaka hem. Bonnie Stewart, Gustaf Josefsson, Dave Cormier, Ilma Crpnja och Ewan McIntosh alla tänder de någonting i mig. Om vår moraliska skyldighet att sätta eleven i främsta rummet, alltid, oavsett. Om att mätande av kunskap egentligen är omöjligt, och istället ofta handlar om lydnad. Om att vi alla borde prova ogräspedagogiken, låta lärandet oförutsägbart växa, öppna läroplanen och undervisa för en framtid vi vet allt mindre om.
Kanske är det Ilmas ord som gjort störst intryck; Att våga vara sårbar, öppen och tillitsfull i det gemensamma lärandet. Att därmed undvika dess motsats: skamkänslan, som stänger in tankar och stryper kontakten mellan människor. Kontakten som allt lärande, enligt Bonnie Stewart, måste grundas i. Den mellanmänskliga relationen, såväl digitalt som IRL
Hur ska vi lära elever att våga göra fel? Hur ska vi förändra vår inställning till ’fel’? Fel betraktas ofta som något som ska undvikas och något som helt enkelt inte är rätt. På Bett2015 diskuterades ’fel’ ur ett annat perspektiv och då istället som ett fel som kan leda rätt. Ett fel skulle kunna leda till nya vägar och väcka diskussion i klassrummet, om man gav det möjlighet. För ett sådant perspektiv behöver det finnas ett tillåtande klimat i klassrummet, ett klimat där elever inte känner skam och där elever och lärare inte dömer det som sägs i klassrummet som fel/rätt/facit. Felet behöver feed back och en fråga ’hur tänker du då?’ istället för ett avfärdande att det inte är rätt.
Miljön, bemötandet, relationen och förtroendet i det klassrummet blir avgörande för om det kommer bli ett nytt förhållningssätt till ’fel’. Inte bara i klassrummet behöver detta ske, utan också bland kollegor. Vågar vi, lärare, göra fel? Vågar vi släppa prestigen och diskutera på riktigt?
