Skrivet av Leif Nilsson
Efter tio föreläsningar på två dagar är det nu en vecka senare dags att sammanfatta intrycken av det som togs upp på SETT-mässan i Kista. Det som finns kvar direkt i minnet är övergripande intryck och en del detaljer. På de föreläsningar jag bevistade presenterades inga färdiga manualer med uppmaningen ”gör så här så blir din skola bättre”. Det förekom i något fall lite App-excercis, men huvuddragen från föreläsarna var snarare att ”det är inte så intressant vilka appar du använder utan snarare vad du använder dem till…”
Programmeringssatsning i Finland, föreläsare Linda Mannila
Det som gav mig starkast intryck var en föreläsning på välklingande finlandssvenska av forskaren Linda Mannila om hur man i Finland sjösätter programmering som en del av läroplanen från hösten 2016. Det gäller rakt igenom skolsystemet från åk1 till sista året på gymnasiet. Det handlar inte om att alla skall bli programmerare utan om att alla skall få möjligheten att förstå en digital omvärld. I grunden en fråga om demokrati eftersom snart sagt allt vi har omkring oss påverkas av digital utveckling och hantering.
Eleverna får träna på problemlösning som processer i samarbete med andra. Analysera problem – utvärdera olika lösningar – designa en lösning – testa lösningen – analysera lösningen – förbättra. Man beskriver detta, Datalogiskt tänkande som en fjärde grundkompetens tillsammans med Räkna, Läsa, Skriva. Utgångspunkten är att eleverna skall förstå att tekniska lösningar beror på människor.
Man har redan börjat med detta i England och Estland. De flesta länderna i Europa ligger i startgroparna på nationell nivå, medan man i Sverige har några enskilda försök men ingen övergripande idé.
Efteråt slog det mig att den digitala hanteringen är ungefär som under tidig medeltid. Då fanns skrivkonsten samlad hos några munkar i kloster och hos några mer välsituerade köpmän, medan merparten av befolkningen inte ens fick se de dyrbart illuminerade handskrifter som fanns. Folk fick lita på och ledas av de som hade tillgång till det skrivna ordet. Nu är programmeringskonsten samlad i några kluster, typ Silicon Valley och hos några storföretag samtidigt som vi alla är beroende av vad de kommer fram till och hur de programmerar vår verklighet. Jag tror att det är en demokratifråga att ge alla möjlighet att förstå vad vi påverkas av även om om bara några få blir programmerare.
Multimodalt var det genomgående inneordet bland föreläsarna. Dvs att vi genom införande av datorer i undervisningen kan ge möjligheter till kommunikation, undersökning och redovisning i ord, bild, film, animeringar, ljud etc och detta dessutom i ett tidsflöde. Per-Olof Erixon, Sten Arevik och flera andra forskare tog upp detta utifrån olika utgångspunkter.
Papper, penna och bok är den historiskt grundläggande förutsättningen för all aktivitet och organisation i skolan. Ny teknologi och multimodala möjligheter skapar oordning i ett stabilt system. Kunskapsmonopolet utmanas med den nya tekniken. Det räcker inte med att införa datorer, det krävs också nya sätt att hantera undervisning och examinering. Om en redovisning t.ex. innehåller filmer eller bilder, hur skall detta bedömas?
Erixon visade också bl.a. hur elever rent fysiskt/tankemässigt hanterar en skriftlig redovisning med papper/penna respektive dator. Med penna är skrivmönstret :
—————————————- paus ———- paus ———————————
skriva ———————————redigera ———— skriva
(sudda)
Med dator är mönstret:
——- ——— ——— ——- ———
—— —— ——- ——— ———-
Hur påverkar det skolans arbete om det finns nya förhållningssätt mellan tanke och handling? När innehållet går från fakta till förmåga och kunskapshorisonten flyttas? Detta i kombination med det multimodala ger frågor som Vad ska det undervisas om? Hur skall undervisning gå till? Erixon menar att förändringen i skolan är så omfattande och djupgående att den som inte vill ompröva sin verksamhet inte kommer att kunna fungera som lärare i den förändring som inletts.
Efteråt slog det mig att det nu är ungefär som när Gutenberg & co fått igång tryckerier, allt går väldigt fort i en ny riktning, för skolans del ett paradigmskifte. På mässan fanns många utställare som ville sälja in programvaror, tekniska innovationer och annat som man menade är lösningen på det som skolan står inför. Jag tror att lösningen finns hos oss själva. När vi vet vad vi vill kan vi också hitta adekvata program och appar som kan hjälpa oss att komma vidare.
Det tredje som jag vill återge är att många pratade om kommunikationen i skolan, i klassrum och mellan lärare och elever. För att nå fram till eleverna kanske lärarna också måste förstå den verklighet som ungdomarna lever i. Hantering av sociala medier, spel, nya sorters fritidsintressen, förhållningssätt mellan ungdomar, språkbruk etc etc skiljer sig förmodligen en hel del från en medelålders välutbildad lärares vardag. Hur kan det vara att en social sajt är mer intressant än lärarens genomgång av ett skolämne? Vilken betydelse har det att allt finns tillgängligt hela tiden, ett knapptryck bort?
Vi har här en generation som inte sett en värld utan Internet till exempel. Det har väl i alla tider funnits skillnader i tänkesätt mellan ungdomar och äldre, men i takt med den digitala omvälvningen som pågår har skillnaderna ökat.
Ett sätt att förbättra kommunikationen i skolan kan ju vara att fråga, prata med, lyssna till elever om och kring sådant som inte har direkt med skolarbetet att göra, men som kanske påverkar vad som sker i undervisningssituationen.