Skrivet av Ulrika Bergenfeldt
Med pulserande musik i öronen och nedräkning i sekunder på den vita duken är det lätt att känna eufori under LinTalks. Föreläsare efter föreläsare avlöser varandra och allt de säger går rakt in i mitt hjärta. Allt är en påminnelse om varför jag en gång valde det här yrket. För de oändliga möjligheternas skull. För chansen, om än bara en liten sådan, att påverka framtiden.
Frågorna de ställer är fler än svaren, och det är dem jag bär med tillbaka hem. Bonnie Stewart, Gustaf Josefsson, Dave Cormier, Ilma Crpnja och Ewan McIntosh alla tänder de någonting i mig. Om vår moraliska skyldighet att sätta eleven i främsta rummet, alltid, oavsett. Om att mätande av kunskap egentligen är omöjligt, och istället ofta handlar om lydnad. Om att vi alla borde prova ogräspedagogiken, låta lärandet oförutsägbart växa, öppna läroplanen och undervisa för en framtid vi vet allt mindre om.
Kanske är det Ilmas ord som gjort störst intryck; Att våga vara sårbar, öppen och tillitsfull i det gemensamma lärandet. Att därmed undvika dess motsats: skamkänslan, som stänger in tankar och stryper kontakten mellan människor. Kontakten som allt lärande, enligt Bonnie Stewart, måste grundas i. Den mellanmänskliga relationen, såväl digitalt som IRL