Av Anna-Karin Lundegårdh

Morgonen började med en fascinerande promenad på Brick Lane genom det multikulturella London på väg mot en dag med tema inkludering på schemat. Tankarna gick till Monica Alis roman, Brick Lane (2003) som utspelar sig just här och handlar om hur en ung kvinna från Bangladesh, Nazneen, hamnar i en helt främmande miljö och långsamt integreras. Integration är möjlig trots många problem – det är det Ali vill säga. Okej, det sista har jag googlat! :). Måste läsa om boken när jag kommer hem. Även om integrering och inkludering inte är samma sak känns det som om platsen är väl vald för att just prata inkludering.

 

 

 

 

 

 

 

 

Alan Dyson inledde dagen med en tänkvärd föreläsning som vidgade perspektivet på inkludering. Skolan måste tänka helt om när det gäller insatser för barn i behov av särskilt stöd. Om jag har uppfattat det rätt, menar han att “special education needs arise from social factors (gender, ethnicity, poverty) as much as from individual differences or disability” och då räcker det inte med att sätta in individuella stödinsatser i skolan. Nej, skolan måste ta en mer aktiv roll i samhällsbyggandet för att ge dessa elever och deras familjer förutsättningar att lyckas, menar han. Ett gott exempel på detta är The Harlem Children’s Zone, se http://hcz.org/. I mitt arbete på AST-enheten upplever jag sorgligt nog, just nu, att gränsdragningen om ansvarstagande mellan olika aktörer, skolan, Bup, HAB, Soc, LSS med flera hårdnar. Det gynnar inte målgruppen jag arbetar mot och det går stick i stäv mot Dysons tankar om inkludering.

Det låter så självklart när Dyson förklarar och argumenterar för sin sak. Det är väl klart att extra stöd i skolan inte hjälper om elevens liv utanför skolan inte fungerar. Men hur går jag eller vi vidare med detta? Det är stora och komplexa frågor… Och som någon föreläsare, tidigare påpekat så är det bäst att utgå från att skolan är ett svårt och komplext system …

 

 

 

 

 

 

 

 

Men dagen innehöll även mer konkreta, hands-on-tips i inkludering. Till exempel berättade Åsa Sundelin mycket inspirerande om hur hon arbetat i projekt Oneeighty – att nå de onåbara, med fjärrundervisning för att få tillbaka hemmasittare till skolan. Eleven måste alltid själv få styra och berätta vad de vill, vad de kan och vart de ska. Åsa menar att vi ofta utgår ifrån att elever som uteblir från skolan har tappat lusten för att lära, men så är det inte. De har bara tappat lusten för att lära det som vi vill lära ut. Låt eleven få känna sig kompetent genom att få visa upp vad hen kan i det som är hens kultur. Ta vara på det informella lärandet som hela tiden sker, men bedöm det inte. Var detektiv och kartlägg elevens intressen och skapa en relation genom dessa. Bjud även på dig själv, berätta alltså vem du är som person osv. Åsa avslutade sin föreläsning med några solskenshistorier, bland annat den om Jimmy som tack var Åsas projekt, bloggandet och chattandet fick tillbaka tron på sig själv och världen. Följ honom på FaceBook under Bokstavsbarn förening.

Av Viktoria Fernstedt Westberg

Identitet – ett komplext fenomen som kan diskuteras i all oändlighet…. Så lång tid hade vi inte under torsdagseftermiddagens spår 4 som handlade om Vision och Innovation, men en dryg timme ägnades ändå åt just identitetsreflektion och den sociala identiteten i synnerhet.
Bonnie Stewart, föreläsare och forskare med ett intresse för just den sociala identiteten väckte en hel del intressanta och viktiga frågor. Den viktigaste av alla är naturligtvis: Vem är DU på nätet? Fundera på det en kort stund innan du läser vidare.

David Bowie var förutom en fantastisk musiker, en kameleont som hade en mängd olika alter egon, uttryck och identiteter under sin långa karriär. Dessa skapade och utvecklade han med stor medvetenhet. Hans privata identitet kände färre till. Bonnie Stewart använder i sin föreläsning Bowie som förebild för att förklara och problematisera den sociala identiteten. och jag måste säga hon gör det ganska snyggt. Det tycker du åtminstone om du vet något om Bowie…

Jag är ju på inget vis en lika offentlig person som David Bowie, men gränsen mellan den offentliga och privata sfären är områden som jag anstränger mig för att skilja på. I skolan spelar jag en “roll”, eftersom jag ingår i en institutionell struktur, men i en nätverkskultur talar vi enligt Stewart istället om “identitet”. En social identitet. Om du är aktiv på flera sociala medier så har du troligtvis fler än en internetidentitet. Och eftersom du kanske inte har exakt samma nätverk på Facebook som Twitter eller Instagram, så får heller inte dina internetkontakter se alla dina internetidentiteter. Den roll du har på ditt jobb och de identiteter du bygger på nätet bör differentieras. Tänk på att DU är ditt varumärke. Men tänk också på att någon annan kan ändra det. För med den digitala världen har rummet vidgats. De personer som befinner sig i samma fysiska rum som du är troligtvis inte de enda som kan se dig. Din publik kan bli hela världen och det är inte alltid du som bestämmer om det ska ske…..

Och kopplingen till temat Vision och Innovation då? Att vara aktiv på sociala medier innebär att du har möjligheten att förnya ditt “internetjag” om och om igen. Innovate yourself!

Av Emma Josefsson

Under en av dagarna på BETT-resan fick jag, och tio andra lärare, skapa en skola för en dag. På förmiddagen fick vi enas om en vision och utifrån den planera en lektion. Klockan 11.30 anlände eleverna och vi fick då gå från vision till lektion.

När lektionen var genomförd stannade två elever kvar och gav muntlig återkoppling till oss lärare. Detta var dagens största behållning. Att få höra elevernas tankar var det som gjorde dagen till en sådan värdefull erfarenhet.

Den återkoppling eleverna gjorde utgick från dessa frågor:

• Berätta om lektionen du just haft.
• Vad tror du syftet med lektionen var? Hur väl uppfylldes dessa syften?
• Tyckte du om lektionen? Varför/varför inte?
• Three stars and a wish.
• Vad, under lektionen, hjälpte dig att lära och vad hjälpte inte?
• Om du hade varit lärare, vad skulle du ha gjort annorlunda?

Återkoppling hjälper bl.a. läraren att förstå hur det fortsatta arbetet i gruppen ska se ut, och är ett sätt för eleven att reflektera över sitt lärande. Det kan vara en fråga i mentimeter, en inspelad muntlig reflektion i grupp eller kanske post-it-lappar på dörren på vägen ut från lektionen. Metoden spelar ingen roll, utan det viktiga är att återkoppling äger rum.

 

(Jörgen deltog i samma tema, men skapade en annan skola. Läs gärna hans upplevelse av dagen.)

av Annika Lund-Persson

Gårdagen började tidigt i ett snöklätt Göteborg. Försenade lyfte vi mot Gatwick, London, där vi möttes av ett vårlikt solsken. Under dagen som gått har jag imponerats av organisationen runt vår resa. Den är väldigt välplanerad.
Efter att ha lämnat vårt bagage på hotellet gick vi mot Truman Brewery där vi skulle börja med att lyssna på sju kortföreläsningar à 20 minuter. Temat för resan är Don´t try – do! Jag hade i ärlighetens namn inte reflekterat över den rubriken men den klarnade under eftermiddagen. Var inte rädd för att pröva och göra fel – det är OK och det kan till och med vara bra att inte lyckas direkt, som en av föreläsarna sa. Om vi inte försöker och misslyckas så vet vi kanske inte ens att vi har försökt. Jag tänker att om vi är fler som vågar försöka så kan det ske stora förändringar. Med dessa tankar och efter en mycket skön promenad över Tower Bridge somnade jag sött.
Temat som jag har valt idag är Vision och innovation vilket bör gå hand i hand med huvudtemat. Jag är lite konfunderad då det bara är jag, bland arton från Kalmar som har valt detta tema. Det ska bli väldigt intressant att undersöka varför.